Om det var något som fick mig att tappa andan, något som fick mig att hyperventilera i flera minuter, något som gjorde så att hårstråna på mina armar reste sig, så var det The Social Network- trailern. Det var länge sedan jag blev helt i extas just för en film. Det var bara något med den där trailern som gjorde att jag med raketfart skulle kunna hitta första bästa biosalong, sätta mig där på första raden, jag skulle kunna t.o.m. hoppa colan & popcornen bara för att jag så snabbt som möjligt se filmen.

Helt plötsligt förra veckan fick jag en känsla som sa ” Nej fan, nu kan jag inte sitta här hemma framför tv:n och låta hårstråna resa sig varje gång trailern visas” Så jag bestämde mig för att samla ihop ett härligt gäng, som så tacksamt ville följa med mig när jag äntligen fick se min efterlängtade film. Jag tror nog också varför jag blev i extas varje gång trailern visades, var just för att den var så extremt hypad och hyllad. Överallt kunde man läsa recensenter som hylla filmen, gav den fem getingar, och skrev ” Årets bästa film”. Som om vi inte läst det för. Ja, jag erkänner att fast jag än så gärna ville se den här filmen och efter att ha läst alla 5-stjärniga recensioner, så visste jag “at the bottom of my heart” så skulle jag bli besviken. Jag bara visste det.

När jag sen i panik, tre timmar före filmen fick tag på ett par biljetter(det var tydligen premiär…What?!?!)kunde jag andas ut och säga ” Yes, nu ska jag äntligen få se den här filmen.”

Så blev jag besviken? Både ja och nej, på en nivå så är det en bra film som levererar en bra story. Dessutom! Vilket jag tycker är en av de viktigaste sakerna i filmer, är musiken, den var mycket bra och maffig, vid ett tillfälle skakade hela salongen. Tummen upp för det, nu när vi ändå pratar om Facebook. Men, jag blev också lite besviken, med det faktum att om du inte är med från början, kan du lika gärna lämna biosalongen. Rappa repliker och man fick inte riktigt den där känslan efteråt, att OMG!!! Jag måste se om den… Men den förtjänar en andra chans och det är jag villig att ge den. Så när den kommer ut på dvd har den en dejt med mig.

För att försöka lämna jobbet som recensent som jag förutom gör ett sådär halvtaskigt jobb som, så kan jag nämna min nästa film som får hårstråna att resas, nästan. Jag säger bara Due Date.

Jag älskar min Iphone. Det är bara så. Det finns inga andra ord som förklarar det bättre än att jag älskar den. Egentligen är jag nog rätt jobbig, jag är en sån person som hela tiden ska torka skärmen från fettfläckar, kollar konstant om den fått några repor av att ligga i väskan och är bara allmänt petig(och jobbig). Och helst ska man ju inte slänga runt den heller. Det är bara så jag är. Det kan ju bero på att jag verkligen velat ha en i evigheter och när jag väl köpt en, så är inte det första jag gör är att slänga den i väggen.

Nej, min Iphone är min ägodel, my precious. Det kommer alltid vara min bebis( Åhnej?!?! Har jag blivit en sån där som kallar sin mobil för bebis med en aning bimbo röst?!?!) Nej! För att avsluta detta ganska, nej, väldigt o nödiga inlägg sätter vi punkt här.

Hej Svejs!